ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN

Denna
söndag har vi hört evangeliet om hur Jesus, på vägen mot Jerusalem, tog med tre
av sina lärjungar upp på ett högt berg. Där förvandlades han inför
deras ögon: “Hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset.”
Så lät han dem förstå vem han var: det gudomliga ljuset lyste igenom för att
väcka tro och hopp om uppståndelsen, efter lidande och död.

Under mässan sjöng vi nr 366 ur psalmboken Cecilia, psalmen
från 1906 av Edvard Evers ”Vår blick mot helga berget går…”

I år fick vers 2och 3 en alldeles särskild betydelse.

Här
nere är en smärtans dal,

vår
hydda är ett bräckligt skal,

av
stoft vår dräkt, vårt liv en fläkt

och
himlavägen smal…”

Just detta har vi fått erfara de senaste veckorna, när vi
tagit avsked av Moder Birgitta.

Psalmversen fortsätter:

Men,
Jesus, från din härlighet

du
våra sorger ser och vet.

Du
lyfter mig i tron till dig,

till
frid och ljuvlighet…

En
gång, när slutat är allt ve,

skall
skyn sig öppna, jag skall se

i evigt ljus, min Faders hus,

min Gud,
min Frälsare.


skall min blick ej skymmas mer,

min
hydda aldrig brytas ner…

Jag
allt förklarat ser…

Hans
namn ske lov och pris!