Långfredag:

Kyrkan var tom: under Skärtorsdagskvällen hade vi ju klätt
av altaret, burit ut ljusstakar och blommor, tabernaklet stod tomt och öppet.

Under förmiddagen ringde det på klosterporten.

En familj med två barn som vandrade på Omberg under
påskhelgen kom in en stund.

En av systrarna tog dem med till kyrkan och berättade för
dem varför det såg ut som det gjorde. Barnen levde sig in i de olika
korsvägsstationerna, de såg hur Jesus bar korset, att det var så tungt att han
ramlade flera gånger. De tyckte det var bra att Simon hjälpte honom att bära, att
hans mamma tröstade honom och att Veronika gjorde vad hon kunde genom att torka
hans ansikte. Barnen blev förfärande över att några kunde vara så elaka mot
Jesus. De blev så ledsna att han dog och mycket glada över att han uppstod
igen!

Systern frågade barnen om de visste vad vi gjorde i
klostret hela dagarna. De visste inte riktigt det… då sa hon: ”Vi hjälper Jesus!” Barnen blev så
glada, att det finns några som har som uppgift att hjälpa Jesus!

Denna lilla vardagsglimt från klosterlivet öppnar ett
perspektiv som det tar ett helt liv att upptäcka och växa in i. Herren har
gjort allt för oss, han kallar på oss och vi får svara: ”Herre, här är jag!”